Certifieringsknä

Vi börjar framifrån: de senaste dagarna har jag vilat mitt vänstra knä, som jag haft ont i sedan i helgen. På söndag ska det få bekänna färg under Halvvättern, och jag tänker ta det hyffsat lugnt tills dess. Funkar det inte att cykla Halvan så blir jag nog tyvärr tvungen att stå över Vätternrundan, vilket såklart suger skrikande getpung, men jag ser ingen annan utväg.

Nåja.

Efter spinningpasset förra onsdagen sen fick jag ont på insidan av höger knä, vilket resulterade i en Ipren-kur (högst vetenskaplig…) och några dagar utan träning. Inget konstigt med det tänkte jag, och var faktiskt helt ok i knät redan på fredagen. Det är inte helt omöjligt att det hela hjälptes lite av att jag bestämde mig för att öppna klenoden från förra sommaren, köpt vid foten av Mont Ventoux:

Jo, det var fantastiskt gott, tackar som frågar.

Magnus kom över på fredagkvällen, åt middag och härbärgerade sig i Klaras säng i väntan på lördagen, då vi hade vår andra certifiering inför Vätternrundan med SUB 9-gänget.

Vi hämtade upp Anders, blåste ut till Mariefred och var såklart där hysteriskt tidigt. Det är skönt att vara tidspessimist ibland, främst för att man faktiskt hinner med att kissa tre gånger innan start utan att behöva stressa.

Självklart regnade det. Det strilade riktigt härligt de första sex milen, vilket reflekterades i rullsnittet 30 km/h (fyra under vårt mål). Dessutom strulade ledarnas GPSer, så vi körde fel både en och fem gånger. Efter några punkor sprack det dock upp, i ungefär 1,5 mil, och sen började det vräka ner igen. Som solskenscyklist så njöt jag såklart till fullo.

Nånstans efter Köping började det dock klarna upp på riktigt, och dessutom hade alla blivit ödmjuka nog för att gruppen skulle vara riktigt trevlig att cykla i. Under nån mil fick jag uppleva det närmaste jag nog nånsin kommer ett liv som cykelproffs: runt 40 km/h i snitt med partier av snudd på 50, vinden i ryggen och pang-pang i benen. Det gick jättebra ända tills en person lyckades gå på hjul, vilket resulterade i totalt sju trasiga ekrar, men tack och lov ingen vurpa. Under tiden de redde ut vilket taxibolag de skulle ringa passade vi andra på att lätta på trycket:

Man måste tydligen stanna för att få se såna här vyer.

Efter ytterligare några punkor och ett antal mil nådde vi Torshälla Golfklubb, där några som släppt (bl.a Magnus) väntade på oss. Jag åt glatt av lasagnen, och det var inte förrän jag stod framför spegeln på toaletten som jag insåg att jag såg ut som en sotarson, och plötsligt förstod varför alla välklädda golfare stirrat på oss tidigare.

Vi hade iallafall snyggast kläder!

När vi rullade iväg igen började jag få lite känningar i vänster knä. Till en början mest tillfälliga sensationer av smärta, men efter några mil började det göra rejält ont. Jag fick svårare att ta förningar och inte minst att fokusera på cyklingen (jag måste ha framstått som packad).

Sista biten av turen var oändligt lång. Jag fick hemkänning redan runt 18 mil, och letade kända landmärken. Det var inte förrän vi passerat 21-milsgränsen som nån skrek ”fri fart” och jag äntligen kunde slå av på tempot medan de andra sprätte iväg. Rullade in lagom till debriefingen, och åkte hem inte med svansen mellan benen men med rejäla problem att trycka ner kopplingen på bilen.

21,6 mil i ett tempo som knappast räcker på Vättern, trasigt knä och en rejäl törn i självförtroendet. Farten kan vi nog skylla rätt mycket på vädret och navigeringen, men jag vetetusan om det kommer hålla för min del. Jag har inget att skylla på i form av ändringar i utrustningen, och har väl i ärlighetens namn egentligen inte direkt överansträngt mig den senaste tiden. Det kanske är åldern som tar ut sin rätt?