Kategoriarkiv: kroppen

Mjaaa…

Så, februari blev långt från lika bra som januari ur ett träningsperspektiv. Jag gick tydligen tillbaka till förra årets nivå på 30 minuter träning per dag, vilket är på tok för lite. Dessutom klappade ihop fullständigt under en runda med Robert, helt utan bättre förklaring än att jag antingen hade något skit i kroppen eller att jag var övertränad. Nu nu får det dock banne mig bli bot och bättring i mars!

Totalt antal timmar: 15 (32 minuter per dag i snitt)
Antal cykelpass utomhus: 2 (113 km)
Antal cykelpass inomhus: 14
Antal core/styrkepass: låt oss inte tala om det.
Längsta utomhuspass: 2 h, 29 m
Längsta inomhuspass: 1 h, 8 m

Dock smällde jag till med ett nytt personbästa på ett Zwift-varv igår, med tiden 7:42 och 301 watt i snitt. Kan även konstatera att det finns utrymme för förbättringar där. 7:30 kanske, med nuvarande ben?

Annonser

3 kommentarer

Under kroppen, månadssummering

Bildbloggen alias liket lever alias livet leker

Ibland känns det lite som att jag börjat leva mitt liv genom Instagram. Jag bloggar knappt, jag Twittrar knappt, jag skriver inga roliga statusar på Facebook längre. Instagram är så enkelt. En bild på något fint/roligt/jobbigt, något pliktskyldigt skämt eller något allvarligt under det, och avrunda med några hashtags. Perfekt för småbarnsföräldern mellan jobb, skottning av uppfarten, barnens läxor, matlagningen, träningen och den slutgiltiga kollapsen i soffan framför Person of Interest med ett glas vin i handen. Misstänker starkt att Instagrams upphovshens var småbarnsföräldrar.

På tal som små barn så är jag knappast småbarnsförälder längre. Elsa och Klara fyller strax 11 respektive 8 år, och det är helt sjukt vad tiden gått sedan den förstnämnda exploderade ut ur sin mors mage (bokstavligen):

Barn

Jag kanske inte är den absolut bästa pappan (ni vet den där som får en ”Världens Bästa Pappa”-mugg varje år), men jag gör mitt bästa samt älskar dem båda. Det är väl inte så dåligt?

Jag är inte den bästa hemmafixaren heller, eftersom tiden inte riktigt räcker till, men i helgen kände jag att nu har vi f-n bott i huset i ett halvår (bokstavligen), så det var hög tid att iordningställa åtminstone två rum och göra dem lite mer hemtrevliga. Sovrummet fick ett symaskinsbord, lite konst, lite punktbelysning och blev en ful garderob fattigare, medan kontor/träningsrum/pain cave fick en rejäl uppdatering med bänkskiva, tyglådor för prylar och inte minst en betydligt bättre ordning:

Pain cave

Krok för svettiga textiler. Bara det liksom!

Testkörde uppsättningen idag i form av lite tröskelfyror med kort vila till herrarnas CX-VM, och det gick alldeles utmärkt!

På tal om träning så har januari gått långt över förväntan. För det första lyckades jag få ihop över 23 mil utomhus, vilket är något bättre än tidigare års noll mil utomhus. För det andra hade jag aldrig mer än en sammanhängande vilodag förrän den 30:e då jag insåg att pannbenet inte ville mer, och fick vila till idag. I siffror ser det ut såhär:

Totalt antal timmar: 24 (46 minuter per dag i snitt)
Antal cykelpass utomhus: 5 (234 km)
Antal cykelpass inomhus: 15
Antal core/styrkepass: 3 (…)
Längsta utomhuspass: 3 h, 15 m
Längsta inomhuspass: 1 h, 28 m (rekord. Tack pannbenet)

Kort och gott inte så dumt alls, för att vara januari. Jag har inte mätt utvecklingen på något annat sätt än att jag märker att pulsen är lägre vid högre belastning, och idag lyckades jag hålla ungefär 280 watt under fyrorna och ändå balansera strax under tröskeln. Det viktigaste för mig, som inte har nån SUB 6:30-utmaning att köra för i år, är dock att inte överträna mig och få samma problem som förra året, så easy does it.

Men. För att göra träningen lite mer disciplinerad i år har jag nu beställt ett stycke Garmin Vector S:

Garmin Vector S

Vi i Team Utan Gränser fick nämligen chansen att göra en riktigt bra affär på sådana tack vare Cykloteket, så med fruns goda minne slog jag till. Ska bli riktigt kul att se dels hur dåligt (eller bra) kalibrerad Monarken är, och inte minst att kunna se hur hårt jag faktiskt kör utomhus. Det ska däremot inte bli riktigt lika kul att köpa två nya uppsättningar Look-pedaler, men har man väl gett sig in i den här materialsporten får man väl bita ihop?

Lämna en kommentar

Under filosofi, kroppen, månadssummering, motivation, ocykel

File Transfer Protocol?

OK, så uppenbarligen hade jag inte den blekaste aning om hur ett FTP-test funkade. Jag hade inbillat mig att det handlade om att ligga och mysa i en timme i gränslandet mellan ”söndagstur” och att man börjar flåsa. Så är det ju inte riktigt:

”The most common test, developed by Dr. Coggan, is based on a 20 minute interval in which you go flat out for the duration.”

”In simplest terms, your functional threshold power, or FTP, is the maximum power you can maintain through an hour’s effort without fatiguing.”

Så, ok. Gör om, gör rätt. I teorin borde jag ju kunna klara snudd på 300 watt åtminstone, om jag bara får flåsa lite.

Lämna en kommentar

Under kroppen

Klapa snel höst

Har haft magsmärtor sedan i onsdags, och det är först i dag som de börjat klinga av något. Förmodligen nåt skit som går i familjen, och som har sitt ursprung i barnens skola, men oavsett var det kom från så förstörde de min svit av ändå rätt hyffsad träning de senaste veckorna. Jag som varit så rackarns frisk (sanning med modifikation, men betydligt kurantare än vanligt) det senaste året.

Hursomhelst. Eftersom jag varit onödigt inaktiv här den senaste tiden kommer här en kort sammanfattning:

1. Team Utan Gränser växte sig större än väntat. Vi låg länge runt 30 deltagare, men de sista veckorna fullkomligen ramlade det in fina människor som också vill cykla runt Vättern i behagligt tempo till förmån för Läkare Utan Gränser, och på kvällen för den sista anmälningsdagen räknade vi ihop 51 betalda och klara cyklister. Vi startar tillsammans klockan 03:22, och rackarns så snygga vi ska bli. Följ med fördel projektet www.teamutangranser.se under vinter och vår!

2. Jag och Robban bestämde oss av nån anledning att cykla Brompton till och från vårt första ledningsgruppsmöte för nämnda projekt:

Brompton!

Fantastisk cykel det där, men det kanske inte var mitt bästa val i livet att köra 2 x 1,6 mil civilklädd på den, tillsammans med Saltsjö-Boos egen Duracellkanin och tro att jag inte skulle bli totalt genomblöt. Hemresan runt 23, med nåt glas vin i magen efter finmiddag på stan, var allt annat än angenäm.

3. Jag och Johan cyklade räser den 26:e oktober. Tju-go-sjä-tte ok-to-ber:

Racer i Oktober

Tror aldrig jag avslutat säsongen så sent, och jag vet heller om 22-millimeterssäsongen verkligen är avslutad?

4. Katja, Rasmus och jag spontanskrev en ny text till ”Highway Man” igår. Älska Twitter!

5. Återbesökte DÖDSBACKEN i Lilla Björknäs idag, dock som fotgängare:

Dödsbacken

Blev ruggigt taggad att köra lite intervaller där, speciellt eftersom jag bor en kilometer fågelvägen från den, vilket rimligen är precis lagom avstånd att linka hem efter att kränkt sig själv där några gånger. Backen är ynka 250 meter lång, men med en snittlutning på 12% och partier som bara måste närma sig 20%. När jag körde den för några år sen (betydligt sämre tränad än jag är idag)  insåg jag att det inte fanns en chans att hinna klicka ur sig och stanna utan att börja glida bakåt och ställa till med en scen, så det enda valet då var att fortsätta upp till toppen.

6. Körde ett FTP-test i onsdags, med ett snitt på 211 watt under 60 minuter (2,4 kp med en snittkadens på 88 rpm). Förvisso Monark-watt på världens kanske inte bäst kalibrerade Monark, men lägg till det att jag faktiskt aldrig började flåsa trots att jag var långt över vad Trainingpeaks tycker är min tröskelpuls, så tror jag att det finns kanske en 10-15 watt till under huven. Detta trots en undermålig träningssommar. Inget man skriver hem till mamma om kanske, men inte heller de sämsta förutsättningarna inför vintern.

7. Om det inte snöar lär jag och Magnus dra till Västerås den 22:a och testa det där helgmyset som Västerås CK håller på med. Vore ju kul om man kunde få göra den där CX-debuten som aldrig verkar bli av…

1 kommentar

Under backar, kroppen, landsvägscykling, ocykel, team utan gränser

Tack, Startklar!

I grund och botten är jag lite skeptisk till försäkringar. Inte hem-, bil- och barnvarianten, förstås, utan ”tre års superutbytesrätt”-försäkringen som man blir påprackad på Elgiganten när man köper en eltandborste, och vars avtalsdokument har så mycket finstilt att man måste ta fram förstoringsglas för att ens ha en chans att se texten.

Inför mina motionslopp genom åren har jag dock tecknat Startklar-försäkringen per någon slags automatik, och inte reflekterat så mycket över den. Den har bara funnits där, och det var inte förrän frun bröt benet i Hökbergsbacken förra året som jag fick se att den faktiskt funkade.

I början av den här veckan väste nämnda fru att eftersom jag ju blir tvungen att stå över Vätternrundan på grund av en riktig skada, så ”kanske” det vore en bra idé att försöka fixa ett läkarintyg och se om jag kunde få tillbaka något via Startklar.

Eftersom jag är mån om husfriden här hemma så släpade jag mig till vårdcentralen igår morse och fick nämnda läkarintyg samt lite tips om idrottskliniker att söka hjälp hos, och när jag väl kom hem så stålsatte jag mig och ringde Folksam (som ansvarar för Startklar). Samtalet löd ungefär såhär:

– *harkel* ”Hej, Jörgen heter jag. Jag har gjort mig illa och kan inte köra Vätternrundan i helgen, och tänkte se om jag kan få tillbaka något via min Startklar-försäkring. Var hos doktorn i morse och har ett intyg här i ha..”
– ”Kan jag få ditt personnummer?”
– ”Ok? nnnnnn-nnnn.”
– ”Jörgen, ja. Hur mycket kostade anmälan?”
– ”Oj, vänta!” *bläddra i inkorgen* ”1.750:-, men det var inklusive gruppanmälningsavgift och kostnaden för Startkl…”
– ”Vad har du för bank och kontonummer?”
– ”Öh. Eh, Swedbank, nnnnn, nn.nnn.nnn-n?”
– ”Tack! Pengarna kommer inom 5-10 dagar.”
– ”Men, vart ska jag skicka läkarintyget?”
– ”Äh, det blir så mycket pappersarbete. Du kan slänga det.”
– ”Ok… eh. Tack då!”
– ”Tack, hej hej!”

Sagt och gjort. Jag kommer knappast anmäla mig till något motionslopp utan att teckna Startklar även i fortsättningen!

Nu några dagars vila till, sen ska kroppen få cykla lite igen.

Lämna en kommentar

Under kroppen

Vett-att-stå-över-rundan

Igår körde jag Halvvättern för fjärde gången. Halvan är ett lopp som jag tidigare förknippat med glädje, vackra vyer, lagom distans och ett ständigt förbättrande av förra årets tid. I år stämmer förvisso allt det också (förutom glädje), men det kommer även gå till historien som mitt värsta lidande på cykel hittills. Dessutom blev det kvittot på att jag måste stå över Vätternrundan nästa helg.

You guessed it. Knät strulade, och det rejält.

Men vi börjar en stund innan vi stod i startfållan (det där med att uppladdningen bestod av jordgubbar, ost, korv och rosévin har ni säkert redan räknat ut själva):

Ett rött fältNacka/Värmdö-åkarnas hörn

Runt 09.30 började vi samla ihop oss nere vid startområdet. SUB 5-gruppen (eller ”31-33” som de hette i år) var som väntat riktigt många, men det såg hyffsat ut för oss snabbingar också eftersom vi fick förstärkning av två till personer på plats, och var hela 9 personer när vi rullade in i startfållan. Den ångest Björn haft om att vi skulle bli för få lättade lite (ett tag såg vi ut att bli ynka sex åkare), och solen sken. Topp!

Redan efter ett par mil hade två släppt, men sju är inte fy skam heller tänkte vi när vi svängde höger vid Borghamn. Det var lite vind, men trots en ganska lugn uppvärmning hade vi redan fått ett snitt på 33 km/h.

Då går Håkan på hjul, styret viker sig och han går i backen med en smäll. Vi vände snabbt tillbaka, och det tog inte lång tid att konstatera att hans nyckelben var av och att hjälmen var spräckt. En trevlig motionär stannade till och tog kontakt med ambulansen medan vi samlade ihop spillrorna av en cyklist och viftade åt inkommande cyklister att väja.

Efter vad som måste ha varit snudd på 10 minuter så bestämde sig Robban för att stanna kvar med Håkan och se till att han kom in i ambulansen, och tyckte att vi andra skulle åka. Jag övervägde en millisekund att stanna kvar, men tävlingsnerven var starkare än samvetet så vi rullade iväg, fem man starka.

Vi hann knappt få upp värmen innan Omberg tornade upp sig i horisonten, men vi körde på ett led upp längst ut till vänster, och det verkar som att jag faktiskt tog personbästa där i år. Efter Omberg började vi köra riktigt hårt, och eftersom det var så mycket folk ute så låg vi på ett led i nästan fem mil. Dessutom hade vi fått en svans, och efter lite övertalande av Anders så började de gå med oss i rotationen. Åtta är helt klart bättre än fem, och jag började få tillbaka lite kräm i benen.

Snart blev vi dock sex igen, eftersom vi kanske körde lite väl hårt, och det var nånstans i det skedet, runt 9 mil, som jag började få känningar i knät, eller nedre fästet för Vastus Medialis som jag lekmannamässigt kommit fram till att det är mitt problem sitter i. Efter nån halvmil så såg det ut som att Björn led ungefär som jag, och det krävdes bara en kort blick på varandra innan dialogen löd ”Du, jag släpper” resp. ”Jag med”.

Så. Vi släppte, men det tog inte lång tid innan vi kom i kapp gruppen igen. Jag kved åt Anders att vi kanske kunde sänka tempot en smula (vi låg redan farligt nära 35 km/h i rullsnitt), men han var obarmhärtig och tyckte att det bara var en ynka mil kvar till nästa depå. Vi försökte hänga med en bit innan vi släppte igen, och det var det sista vi såg av dem. Två är inte starka, men starkare än en. Björn hade ont, och jag började få mer och mer känningar. Till en början hade vi medvind och lyckades hålla snittet uppe, och vi lyxade till det med glada tillrop, några korta stopp för stretchning och en och annan saltgurka.

Efter Skänninge kom som väntat väggen av motvind, och det var där nånstans som jag började få problem att ställa mig upp. Bitvis sade hastighetsmätaren 23 km/h, men det vände sakta till det bättre. Med en mil kvar kunde jag inte trycka på alls, och i samband med det var nog första gången vi faktiskt blev omkörda (av Vacchis snabbgrupp, så viss heder har jag kvar i kroppen). Den sista biten var ett enda långt lidande, och hade jag inte haft Björn med mig hade jag stannat och inväntat en följebil.

Vi rullade in i mål på 4:44, vilket är en minut bättre än förra gången. Total rulltid var 4:27 enligt Strava med 33,6 km/h i snitt, och eftersom förra året var helt fritt från oplanerade stopp så tycker jag mig ändå ha förbättrat tiden med ytterligare ungefär 10 minuter, eftersom vi hade lite väntetid vid olyckan och några extra stopp i depåer. Snabbgruppen rullade in på 4:23, vilket rimmar bra med att vi innan vi släppte hade ett rullsnitt på 34,5 km/h. Det hade nog funkat att bibehålla den farten om inte knät strulat, men där nånstans går nog min övre gräns i dagsläget.

Frun hade blivit tvungen att släppa sin SUB 5-grupp, men eftersom hon är utrustad med ett pannben av titan så körde hon själv in på 4:52, bara 4 minuter efter gruppen, och klarade således sitt mål med att köra under fem timmar. Sjukt bra! Robban kom in på strax under 6 timmar men hade bara rullat 4 timmar och 49 minuter av dem, så han är värd både en eloge för sin barmhärtighet och en guldstjärna i kanten!

Jag enbenstrampade tillbaka till huset, och det var nånstans under den resan som jag fattade mitt slutgiltiga beslut att inte köra Vätternrundan nästa helg. Jag vet att det är något fel på mitt knä, och att jag inte kommer kunna fullfölja, och då är det dumt att ens starta. Speciellt när startpistolen ljuder 12:44 på lördagen, och det enda alternativet till att fullfölja tillsammans med SUB 9-gänget är att bryta. Ett friskt knä får helt enkelt vara värt 1.790 SEK.

Nästa år blir det varken Halvvättern eller Vättern. Ska jag köra nåt blir det Siljan. Resten av 2015 tänker jag krydda med roliga, mindre lopp, och köra helt opretentiöst. I år, däremot, ska jag ladda om, hitta felet i knät och försöka ha det så roligt som möjligt på Cykelvasan!

1 kommentar

Under fredrikshof, halvvättern, kroppen, vätternrundan

Certifieringsknä

Vi börjar framifrån: de senaste dagarna har jag vilat mitt vänstra knä, som jag haft ont i sedan i helgen. På söndag ska det få bekänna färg under Halvvättern, och jag tänker ta det hyffsat lugnt tills dess. Funkar det inte att cykla Halvan så blir jag nog tyvärr tvungen att stå över Vätternrundan, vilket såklart suger skrikande getpung, men jag ser ingen annan utväg.

Nåja.

Efter spinningpasset förra onsdagen sen fick jag ont på insidan av höger knä, vilket resulterade i en Ipren-kur (högst vetenskaplig…) och några dagar utan träning. Inget konstigt med det tänkte jag, och var faktiskt helt ok i knät redan på fredagen. Det är inte helt omöjligt att det hela hjälptes lite av att jag bestämde mig för att öppna klenoden från förra sommaren, köpt vid foten av Mont Ventoux:

Le Grimpeur de VentouxJo, det var fantastiskt gott, tackar som frågar.

Magnus kom över på fredagkvällen, åt middag och härbärgerade sig i Klaras säng i väntan på lördagen, då vi hade vår andra certifiering inför Vätternrundan med SUB 9-gänget.

Vi hämtade upp Anders, blåste ut till Mariefred och var såklart där hysteriskt tidigt. Det är skönt att vara tidspessimist ibland, främst för att man faktiskt hinner med att kissa tre gånger innan start utan att behöva stressa.

Självklart regnade det. Det strilade riktigt härligt de första sex milen, vilket reflekterades i rullsnittet 30 km/h (fyra under vårt mål). Dessutom strulade ledarnas GPSer, så vi körde fel både en och fem gånger. Efter några punkor sprack det dock upp, i ungefär 1,5 mil, och sen började det vräka ner igen. Som solskenscyklist så njöt jag såklart till fullo.

Nånstans efter Köping började det dock klarna upp på riktigt, och dessutom hade alla blivit ödmjuka nog för att gruppen skulle vara riktigt trevlig att cykla i. Under nån mil fick jag uppleva det närmaste jag nog nånsin kommer ett liv som cykelproffs: runt 40 km/h i snitt med partier av snudd på 50, vinden i ryggen och pang-pang i benen. Det gick jättebra ända tills en person lyckades gå på hjul, vilket resulterade i totalt sju trasiga ekrar, men tack och lov ingen vurpa. Under tiden de redde ut vilket taxibolag de skulle ringa passade vi andra på att lätta på trycket:

KisspausMan måste tydligen stanna för att få se såna här vyer.

Efter ytterligare några punkor och ett antal mil nådde vi Torshälla Golfklubb, där några som släppt (bl.a Magnus) väntade på oss. Jag åt glatt av lasagnen, och det var inte förrän jag stod framför spegeln på toaletten som jag insåg att jag såg ut som en sotarson, och plötsligt förstod varför alla välklädda golfare stirrat på oss tidigare.

Blöta HofvetVi hade iallafall snyggast kläder!

När vi rullade iväg igen började jag få lite känningar i vänster knä. Till en början mest tillfälliga sensationer av smärta, men efter några mil började det göra rejält ont. Jag fick svårare att ta förningar och inte minst att fokusera på cyklingen (jag måste ha framstått som packad).

Sista biten av turen var oändligt lång. Jag fick hemkänning redan runt 18 mil, och letade kända landmärken. Det var inte förrän vi passerat 21-milsgränsen som nån skrek ”fri fart” och jag äntligen kunde slå av på tempot medan de andra sprätte iväg. Rullade in lagom till debriefingen, och åkte hem inte med svansen mellan benen men med rejäla problem att trycka ner kopplingen på bilen.

21,6 mil i ett tempo som knappast räcker på Vättern, trasigt knä och en rejäl törn i självförtroendet. Farten kan vi nog skylla rätt mycket på vädret och navigeringen, men jag vetetusan om det kommer hålla för min del. Jag har inget att skylla på i form av ändringar i utrustningen, och har väl i ärlighetens namn egentligen inte direkt överansträngt mig den senaste tiden. Det kanske är åldern som tar ut sin rätt?

Lämna en kommentar

Under fredrikshof, halvvättern, kroppen, vätternrundan