Månadsarkiv: juni 2014

[euwsterleihn]

Fem dagar och fyra nätter på Österlen avklarade. Vi slängde cyklarna på taket och barnen i baksätet i tisdags, och blåste ner till östkustens sydligaste delar för några dagar av firande av snart 60-åring, avkoppling och ätande av havets läckerheter.

Faktum är att om det var nånstans i Sverige som sommaren var den här veckan, så var det onekligen i östra Skåne. Jag och frun drog ut på två arla morgonpass på onsdagen och fredagen, och även om det blåste lite så finns det inget att klaga på. Bilisterna var snälla, vägarna var episka och vädret legendariskt. Jag är nu officiellt kär i både västra (Bjärehalvön) och östra delen av Skåne. Tvingas jag välja får jag nog dra lott.

Se bara:

Cube i SkillingeLycklig Cube i Skillinge

Fru norr om SkillingeLycklig fru strax norr om Skillinge

Eller jo, det finns något att klaga på: knät. Båda dagarna började det göra ont redan efter två mil, så turerna blev inte längre än fyra mil styck. Den sista något snabbare än den första. Får väl helt enkelt bryta ihop och kosta på mig ett besök hos Access Rehab :(

Annonser

Lämna en kommentar

Under landsvägscykling

Semester… ish.

Nämen det där med att träna är ju så överskattat. Mitt enda regelrätta försök den senaste tiden slutade redan efter 2 km pga. växelhaveri. Tydligen hade inte racern fått tillräckligt med kärlek efter Halvvättern.

Å andra sidan är det ju knappast glasscyklingsväder ute nu, så idag tänkte jag bita i det sura äpplet och sätta mig på Moanarken igen utan dåligt samvete.

Men snart är det semester, och då ska det väl bli massa cykling förstås? Och rosévin? Ja!

 

Lämna en kommentar

Under ocykel, vin

Lacka det i teamline, så har du en köpare

Jag är en svag människa. Så fort jag ser något tvåhjulat i Cubes ”teamline”-lack blir jag kär:

Cube AMS 100 Super HPC SL 29Fap fap fap…

Cube AMS 100 Super HPC SL 29. Jag säger då det. Lite för dyr just nu, eftersom jag ju beställt en Ridley-cross i belgiska flaggans färger (obs, enbart för att Cube inte gör några trevliga cykelcrossar), men skam den som inte försöker övertyga sin fru om att det faktiskt behövs en heldämpad cykel i garaget också.

Idag hade det nämligen varit väldigt trevligt med lite fjädring under rumpan. Jag och Lasse drog ut i de djupa skogarna utanför knuten, och brände av Boo-leden, Värmdö-leden, lite asfalt och några gamla favoritstigar på hemvägen. Favoritstigarna visade sig ha blivit tråkiga, och mina gamla nemesisar var helt plötsligt både fullt cykelbara och inte minst roliga! Det är inte ens ett år sedan jag tyckte att den bästa skogscyklingen var på en rotfri singletrack, men nu vill jag ha rötter, stenar och spångar! Helst hela tiden. Inte för att jag är så där jättekaxig när det är stökigt, men det funkar liksom helt plötsligt att cykla där jag tidigare mest joggade med cykeln på axeln.

Knät höll i hela tre av fyra mil, sen började det säga ifrån. Måste nog krypa till korset och faktiskt kontakta en idrottsläkare av något slag om det ska bli någon Cykelvasa…

Lämna en kommentar

Under konsumtion, mtb

Men ja ä int bitter!

8:41 kom de i mål på. Christian, Erik, Petter, Jesper, Oskar, Josefin, Petter, Michael, David, Henrik, Fredrik, Stefan, Anders och alla de där jag glömt namnen på eller missat. Starka jävlar. Starkare än den där andra SUB 9-gruppen som promotat sig själva så mycket på klubbens Facebook-sidor, även om det inte spelar nån större roll i sammanhanget, annat än att till att bevisa att den som syns och hörs mest inte alltid är störst eller bäst, samt att Nacka/Värmdö faktiskt är bäst!

Nacka Värmdö SUB 9 i målFoto stulet av Erik Berglund *skrockar förnöjt*

Några fick bryta, såklart, och jag hoppas att de lyckas hitta nån sorts frid i att de iallafall försökte. Försökte gjorde inte jag, även om jag inbillar mig ha haft giltigt förfall, men jag ska villigt erkänna att jag är avundsjuk på den där känslan som man bara kan få när tidtagningssystemet piper för sista gången i Motala. Låt gå för att Vätternrundan kanske blivit lite för stort, för kommersiellt och är lite för långt, men det är något speciellt med spektaklet, det är det.

Men men. Istället för att kajka runt pölen så har jag varit på en runda i skogen med äldsta dottern samt haft fantastiska cykelvänner över på middag istället. Det är inte fy skam det heller.

Lämna en kommentar

Under vätternrundan, vin

Tack, Startklar!

I grund och botten är jag lite skeptisk till försäkringar. Inte hem-, bil- och barnvarianten, förstås, utan ”tre års superutbytesrätt”-försäkringen som man blir påprackad på Elgiganten när man köper en eltandborste, och vars avtalsdokument har så mycket finstilt att man måste ta fram förstoringsglas för att ens ha en chans att se texten.

Inför mina motionslopp genom åren har jag dock tecknat Startklar-försäkringen per någon slags automatik, och inte reflekterat så mycket över den. Den har bara funnits där, och det var inte förrän frun bröt benet i Hökbergsbacken förra året som jag fick se att den faktiskt funkade.

I början av den här veckan väste nämnda fru att eftersom jag ju blir tvungen att stå över Vätternrundan på grund av en riktig skada, så ”kanske” det vore en bra idé att försöka fixa ett läkarintyg och se om jag kunde få tillbaka något via Startklar.

Eftersom jag är mån om husfriden här hemma så släpade jag mig till vårdcentralen igår morse och fick nämnda läkarintyg samt lite tips om idrottskliniker att söka hjälp hos, och när jag väl kom hem så stålsatte jag mig och ringde Folksam (som ansvarar för Startklar). Samtalet löd ungefär såhär:

– *harkel* ”Hej, Jörgen heter jag. Jag har gjort mig illa och kan inte köra Vätternrundan i helgen, och tänkte se om jag kan få tillbaka något via min Startklar-försäkring. Var hos doktorn i morse och har ett intyg här i ha..”
– ”Kan jag få ditt personnummer?”
– ”Ok? nnnnnn-nnnn.”
– ”Jörgen, ja. Hur mycket kostade anmälan?”
– ”Oj, vänta!” *bläddra i inkorgen* ”1.750:-, men det var inklusive gruppanmälningsavgift och kostnaden för Startkl…”
– ”Vad har du för bank och kontonummer?”
– ”Öh. Eh, Swedbank, nnnnn, nn.nnn.nnn-n?”
– ”Tack! Pengarna kommer inom 5-10 dagar.”
– ”Men, vart ska jag skicka läkarintyget?”
– ”Äh, det blir så mycket pappersarbete. Du kan slänga det.”
– ”Ok… eh. Tack då!”
– ”Tack, hej hej!”

Sagt och gjort. Jag kommer knappast anmäla mig till något motionslopp utan att teckna Startklar även i fortsättningen!

Nu några dagars vila till, sen ska kroppen få cykla lite igen.

Lämna en kommentar

Under kroppen

Vett-att-stå-över-rundan

Igår körde jag Halvvättern för fjärde gången. Halvan är ett lopp som jag tidigare förknippat med glädje, vackra vyer, lagom distans och ett ständigt förbättrande av förra årets tid. I år stämmer förvisso allt det också (förutom glädje), men det kommer även gå till historien som mitt värsta lidande på cykel hittills. Dessutom blev det kvittot på att jag måste stå över Vätternrundan nästa helg.

You guessed it. Knät strulade, och det rejält.

Men vi börjar en stund innan vi stod i startfållan (det där med att uppladdningen bestod av jordgubbar, ost, korv och rosévin har ni säkert redan räknat ut själva):

Ett rött fältNacka/Värmdö-åkarnas hörn

Runt 09.30 började vi samla ihop oss nere vid startområdet. SUB 5-gruppen (eller ”31-33” som de hette i år) var som väntat riktigt många, men det såg hyffsat ut för oss snabbingar också eftersom vi fick förstärkning av två till personer på plats, och var hela 9 personer när vi rullade in i startfållan. Den ångest Björn haft om att vi skulle bli för få lättade lite (ett tag såg vi ut att bli ynka sex åkare), och solen sken. Topp!

Redan efter ett par mil hade två släppt, men sju är inte fy skam heller tänkte vi när vi svängde höger vid Borghamn. Det var lite vind, men trots en ganska lugn uppvärmning hade vi redan fått ett snitt på 33 km/h.

Då går Håkan på hjul, styret viker sig och han går i backen med en smäll. Vi vände snabbt tillbaka, och det tog inte lång tid att konstatera att hans nyckelben var av och att hjälmen var spräckt. En trevlig motionär stannade till och tog kontakt med ambulansen medan vi samlade ihop spillrorna av en cyklist och viftade åt inkommande cyklister att väja.

Efter vad som måste ha varit snudd på 10 minuter så bestämde sig Robban för att stanna kvar med Håkan och se till att han kom in i ambulansen, och tyckte att vi andra skulle åka. Jag övervägde en millisekund att stanna kvar, men tävlingsnerven var starkare än samvetet så vi rullade iväg, fem man starka.

Vi hann knappt få upp värmen innan Omberg tornade upp sig i horisonten, men vi körde på ett led upp längst ut till vänster, och det verkar som att jag faktiskt tog personbästa där i år. Efter Omberg började vi köra riktigt hårt, och eftersom det var så mycket folk ute så låg vi på ett led i nästan fem mil. Dessutom hade vi fått en svans, och efter lite övertalande av Anders så började de gå med oss i rotationen. Åtta är helt klart bättre än fem, och jag började få tillbaka lite kräm i benen.

Snart blev vi dock sex igen, eftersom vi kanske körde lite väl hårt, och det var nånstans i det skedet, runt 9 mil, som jag började få känningar i knät, eller nedre fästet för Vastus Medialis som jag lekmannamässigt kommit fram till att det är mitt problem sitter i. Efter nån halvmil så såg det ut som att Björn led ungefär som jag, och det krävdes bara en kort blick på varandra innan dialogen löd ”Du, jag släpper” resp. ”Jag med”.

Så. Vi släppte, men det tog inte lång tid innan vi kom i kapp gruppen igen. Jag kved åt Anders att vi kanske kunde sänka tempot en smula (vi låg redan farligt nära 35 km/h i rullsnitt), men han var obarmhärtig och tyckte att det bara var en ynka mil kvar till nästa depå. Vi försökte hänga med en bit innan vi släppte igen, och det var det sista vi såg av dem. Två är inte starka, men starkare än en. Björn hade ont, och jag började få mer och mer känningar. Till en början hade vi medvind och lyckades hålla snittet uppe, och vi lyxade till det med glada tillrop, några korta stopp för stretchning och en och annan saltgurka.

Efter Skänninge kom som väntat väggen av motvind, och det var där nånstans som jag började få problem att ställa mig upp. Bitvis sade hastighetsmätaren 23 km/h, men det vände sakta till det bättre. Med en mil kvar kunde jag inte trycka på alls, och i samband med det var nog första gången vi faktiskt blev omkörda (av Vacchis snabbgrupp, så viss heder har jag kvar i kroppen). Den sista biten var ett enda långt lidande, och hade jag inte haft Björn med mig hade jag stannat och inväntat en följebil.

Vi rullade in i mål på 4:44, vilket är en minut bättre än förra gången. Total rulltid var 4:27 enligt Strava med 33,6 km/h i snitt, och eftersom förra året var helt fritt från oplanerade stopp så tycker jag mig ändå ha förbättrat tiden med ytterligare ungefär 10 minuter, eftersom vi hade lite väntetid vid olyckan och några extra stopp i depåer. Snabbgruppen rullade in på 4:23, vilket rimmar bra med att vi innan vi släppte hade ett rullsnitt på 34,5 km/h. Det hade nog funkat att bibehålla den farten om inte knät strulat, men där nånstans går nog min övre gräns i dagsläget.

Frun hade blivit tvungen att släppa sin SUB 5-grupp, men eftersom hon är utrustad med ett pannben av titan så körde hon själv in på 4:52, bara 4 minuter efter gruppen, och klarade således sitt mål med att köra under fem timmar. Sjukt bra! Robban kom in på strax under 6 timmar men hade bara rullat 4 timmar och 49 minuter av dem, så han är värd både en eloge för sin barmhärtighet och en guldstjärna i kanten!

Jag enbenstrampade tillbaka till huset, och det var nånstans under den resan som jag fattade mitt slutgiltiga beslut att inte köra Vätternrundan nästa helg. Jag vet att det är något fel på mitt knä, och att jag inte kommer kunna fullfölja, och då är det dumt att ens starta. Speciellt när startpistolen ljuder 12:44 på lördagen, och det enda alternativet till att fullfölja tillsammans med SUB 9-gänget är att bryta. Ett friskt knä får helt enkelt vara värt 1.790 SEK.

Nästa år blir det varken Halvvättern eller Vättern. Ska jag köra nåt blir det Siljan. Resten av 2015 tänker jag krydda med roliga, mindre lopp, och köra helt opretentiöst. I år, däremot, ska jag ladda om, hitta felet i knät och försöka ha det så roligt som möjligt på Cykelvasan!

1 kommentar

Under fredrikshof, halvvättern, kroppen, vätternrundan

Halvettrig

Två dar kvar till skarpt läge på Halvvättern! Vår redan ganska minimala snabbgrupp á 8 personer har under morgonen decimerats till 6, och även om det bara är 15 mil som ska avverkas så känns det ju sådär att gå runt på en handfull personer när man ska hålla ett snitt på 34-35 km/h. Nåja. Knät mår ganska bra idag, men så har jag inte utsatt det för mer än 3 mil som längst sedan det havererade.

Så här snygga var för övrigt jag och Robert i våra cafétröjor när vi kränkte varandra med ett partempo i morse:

Iksho Fredr!Redo att skrivas ut och lamineras.

Lämna en kommentar

Under halvvättern