Månadsarkiv: april 2014

Intervallbenen på långdistans

Igår var det dags för den första av två certifieringar inför Vätternrundan som vår SUB 9-grupp utlyst. Dessa certifieringar är ju inte så mycket till för att få ett diplom att hänga på väggen, utan för att alla deltagare ska få chansen att testa benen och se om man är uppgiften mogen, för att ledarna ska kunna bilda sig en uppfattning om vilken typ av cyklister man har att göra med, samt för att vi ska lära känna varandra och hinna komma på lite passande öknamn.

Eftersom det är fegt att ha en lugn första certifiering så bjöds det istället upp till 18 mil i Roslagen, med partier av ”tävlingshastighet”, vilket i vårt fall rör sig om 35 km/h i rullsnitt.

Samling23 av 24 deltagare vid samlingen på Viks Skola i Upplands Väsby. Vetefan var den sista är?

Nästan fulltaliga rullade vi iväg i ottan. Jag kände ganska tidigt att jag inte hade några dunderben, men alla var glada och nöjda över det fullständigt klanderfria vädret, och när vi väl kommit några mil var tempot rätt högt upptrissat.

När det var dags att gå upp till skarp hastighet så hade vi redan ett (tillfälligt) rullsnitt runt 36, så det landade istället på strax över 40, och efter nån mil av hybris så skedde det otänkbara: nån långt fram i klungan bromsade till, effekten spred sig bakåt, och för oss som låg sist tog det helt plötsligt tvärstopp. Jag lyckades väja, men för Andreas och David som låg sist gick det värre. Andreas framhjul vek sig, och han for i backen med huvudet före, och tog sedemera David med sig. Jag såg allt hända i slow motion i ögonvrån, och det var långt ifrån en vacker syn.

David klarade sig med ett trasigt spänne på skon och lite skrubbsår. Andreas däremot var märkbart chockad och rejält uppskrapad i både ansikte och på andra ställen på kroppen, så vi tillkallade ambulans som fick köra honom till Norrtälje (samt låna ut lite kirurgtejp till David så han kunde temporärlaga sin sko nog för att kunna fortsätta).

Märkbart modstulna fortsatte vi i ett lugnare tempo, och det tog nån timme innan folk började prata och skratta igen. Vi fick dock ganska tidigt veta att Andreas var ok, och att han inte fått några mer bestående men än skrubbsår. Resten av turen gick bra, även om smörcyklingen ersattes med lite trixigare vägar, och lagom till att mina skulderblad började protestera högljutt var det dags för en fika i Rimbo, vilket hjälpte nog för att jag skulle kunna orka de resterande sex milen.

Lagom tjock cyklistLagom tjock cyklist i farten (glöm inte att laminera vid ev. utskrift). Foto: Jürg Hengstler

Känslan var rent generellt god, men det märks att man inte fått tillräckligt många distanspass i benen än. Intervallpassen har gjort mig stark uppför och i förningarna, men jag måste verkligen ersätta några av dem med långturer för att mäkta med prövningarna som väntar i början av juni.

Hursomhelst: fantastiskt väder, snudd på 18 mil och 32,1 km/h i rullsnitt (Strava). Väl hemma krävde barnen att vi skulle beställa pizza till middag, och av någon konstig anledning lät jag mig övertalas till det utan bråk.

Mer läsning finns hos Magnus! Och glöm nu inte att det är Liège-Bastogne-Liège på Eurosport klockan 14 idag.

Annonser

Lämna en kommentar

Under fredrikshof, landsvägscykling, träning, vätternrundan

Sex timmar och 56 minuter cykling senare…

…är man rätt glad och nöjd. Påsken har ju bjudit på fan-tas-tiskt väder, och jag har hunnit med tre utomhuspass av varierande snitt sedan senast: en rejäl dust med stenar och rötter i Hellas, ett intervallpass med Hofvet på Värmdö och en tur till Åkersberga för lite snabb kompiscykling med Magnus och Robert i måndags.

Hellas var inte så grisigt som vi väntat oss, men däremot stökigt. Jag törs verkligen inte stå på på mountain biken såhär inför Vättern eftersom jag inte vill gå sönder, och det visar sig genom att fötterna åker ner i backen mest hela tiden. Lasse börjar bli ruskigt säker, så det var skönt att ha Magnus med så att jag slapp ligga sist och gnälla helt själv.

Intervallpasset var tufft. Eftersom snabbgruppen såg på tok för snabba ut så körde jag med mellangruppen. Det visade sig dock att Eva var jävelusiskt taggad, så det slutade med att hon och jag klämde av tre stycken partempo á 8,5 km på nånstans runt 36-37 i rullsnitt, och det blev ju inte lättare av att vi inte slog av på tempot när vi blev trötta, utan istället sprätte förbi varandra när vi tyckte att det gick för långsamt.

Åkersbergasvängen blev snabbare än tänkt, och dessutom på bitvis väldigt dåliga – om än vackra – vägar. Vi slutade med ett rullsnitt på 31,3, trots många höjdmeter och inte minst Hakungebacken. Den här gången var jag dock inte helt bonkad av vinden utan ganska stark.

6:56:00 stannade klockan som mäter effektiv cyklingstid under påsken på, och jag är nöjd. Hade tänkt köra lite backintervaller ikväll, men eftersom det blev så sent så nöjde jag mig med lite ettor på Monarken. Visst är det roligare ute, men det tar ju tid att både etablera och avetablera, och den hade jag inte.

Satte ihop ett litet klipp med de tre mest egoistiska bilförarna vi stötte på under turerna. Även om GoPron inte riktigt ger rättvisa åt exakt hur nära de verkligen körde, så visar nog filmen ändå rätt klart och tydligt att vissa inte värderar andras liv särskilt högt:

Och med det sagt så var det faktiskt mestadels riktigt bra stämning på vägarna, plus att ingen dog. Det är väl bra?

 

Lämna en kommentar

Under äventyr, landsvägscykling, mtb, träning

En cross bland intervallerna!

Eftersom jag är för bekväm, eller tja – inte är mycket för att köra ensampass ute på kvällarna, så har det fått bli lite intervaller på Moanarken igår (ettor) och idag (Tabata). Man går miste om både solsken och frisk luft, visst, men det kommer jag få nog av på distanspassen på helgerna.

Nu till det roliga: efter lång tids omoget övervägande beställde jag idag en *trumvirvel* cyclocross. Sporten fångade mig ju som åskådare redan för några år sen, men eftersom jag haft annat att lägga pengar på samt varit för feg för att dyka upp på Kompiscrossen med en mountain bike, så har det inte blivit presumtiv crossåkare av mig förrän nu.

På sitt sätt är väntan och längtan bra, eftersom man då hinner botanisera bland utbudet. Att det skulle bli en Ridley stod dock klart redan för länge sen, men jag visste inte mer om var jag skulle lägga ribban än att det inte skulle bli en X-NIGHT.

För några veckor sen visade det sig dock att Johan hade kontakter ”i branschen”, och eftersom vi gjorde viss vinst på försäljningen av radhuset så var det dags att slå till. Jag ville inte göra samma misstag som jag redan gjort några gånger, dvs. att köpa något som jag växte ur direkt, så valet föll på en X-FIRE 20 med 105-grupp och skivbromsar. Jag valde medvetet att gå ner från Ultegra till 105 eftersom det (1) rimligen räcker gott och väl åt mig, samt (2) är billigare att byta ut sönderkörda delar på.

Men. Eftersom de två lackalternativ som finns är så ohemult (nåja) Svensson, så valde jag att beställa en med custom-lack. Jag presenterar härmed stolt ”Belgian Blue”:

 

Belgian Blue

Cykelkonsumtion är kul. Besten levereras i början av augusti, och jag ser verkligen fram mot att göra cx-debut i höst. Jag kommer knappast vara snabbast, men inte helt omöjligt snyggast!

En tråkig grej att avrunda med är att Robban blev påkörd av en bilist idag. Den sistnämnde ignorerade kort och gott att stanna vid cykelöverfarten in till Statoil vid Nacka Forum, och skickade Robert till sjukhus med – som tur är – bara mjukdelsskador. Pissåskit.

Lämna en kommentar

Under cyclocross, konsumtion, träning

Distanshelg

Man kunde ha valt en bättre helg för att cykla distans, det kunde man. Vädret var i sin helhet långt från kattpiss men vårvindarna var fostrande, och idag käkade jag mer grus än styrlinda.

Igår besökte vi Magnus. Magnus bor nästan i Norrland, eller i Åkersberga som det heter i folkmun. Eftersom Johan inte kunde följa med pga. sjukt barn, så hämtade jag och Robban upp Peter istället. Det fina med Peter är att han bott norr om stan i massa år, och hade full koll på alla vägar.

Till en början blev det ren och skär propagandacykling. Ni vet, sån där när man rullar 38 km i timmen utan ansträngning, solen lyser, och man får kränka en och annan ensam triathloncyklist genom att lättsamt glida förbi och ropa ”hej hej”!

Vi hade fortfarande medvind när den här togs...

När vi kom farligt nära Rimbo så vände vi söderut, rakt in i vinden, och sen var det fyra mil av konstant lidande. Jag hade öppnat starkt som satan, men i motvinden så sinade mina krafter sakta men säkert. På slutet var det  bara Robban som hade krafter kvar, men även han fick bekänna färg i Hakungebacken. Jag tror helt allvarligt att jag aldrig haft kramp på så många ställen i min underkropp samtidigt, men genom någon form av mirakel lyckades jag kämpa mig upp till toppen och hem till Magnus igen.

Tre timmar och 12 minuter i rulltid senare så grillade vi korv på Magnus oändligt stora altan och hade det bra, innan det var dags att rulla hemåt igen.

Idag körde jag och frun på hemmaplan. Anders Nilsson styrde mellangruppen först ut mot Bullandö, sedan en sväng till Smedslätten, och som avrundning körde vi ner till Kalvsvik och tillbaka.

Gruppen var som alla mellangrupper ganska ojämn, men vi lyckades hålla ihop hyffsat bra. Mot Kalvsvik var det fritt sprättande som gällde, och jag lyckades faktiskt snitta 36 km/h på hela sträckan trots en ganska försiktig start. På slutet av Kalvsviksvägen var det jag och en annan sprätthök som jävlades genom att gå om varandra bakifrån och höja farten, tills jag drämde till med att pumpa nånstans runt 46 km/h på platten (slätdraget är på väg tillbaka!). Det höll jättebra ända tills det kom en liten knäppa, och Anders dök upp i periferin och blåste om. Ack, den som ändå vägde 10 kg mindre…

Tre och en halv timmes rulltid, inklusive fika hos Systrarna Delselius senare var jag rätt god och glad.

Summa summarum: 18,7 mil fördelat på två dagar. Inga fartrekord vad gäller rullsnittet, men sköna distansmil och lätt rosiga kinder av all vind. Sämre kan man ha det! Och så vann Niki Terpstra Paris-Roubaix. Chapeau. Hur tänkte de egentligen när de släppte honom från tätgruppen?

2 kommentarer

Under äventyr, landsvägscykling, träning

Sur la Plaque

Idag är det under två månader kvar till Halvvättern, och strax över två månader kvar till Vätternrundan. Om man valt att köra SUB 4,5 på den första och SUB 9 på den andra, men inte tränat nog för uppgiften, så är det hög tid att få panik nu.

Själv så har jag unnat mig snart två veckor av ganska låg träningsfrekvens, eftersom jag inbillar mig att det styrkebesked jag fick på säsongspremiären med SUB-gruppen sa att jag var i bättre form den här våren än någonsin, och att det var bättre att vila för att mäkta med den psykiska påfrestning som försäljningen av vårt radhus medförde. Eftersom min mage trots detta havererade, och då onsdagens spinningpass förvisso gick bra men lämnade mig i soffan som en urlakad trasa efteråt, så misstänker jag att jag inte är material för en tjänst som idrottspsykolog, men skit samma – jag väljer att tro på min metod ändå.

Nu till helgen är det iallafall hög tid för en comeback. På lördag drar jag, Robban och Johan norrut och testar vägarna i Magnus hembygd, och på söndag så hänger jag med frun i mellangruppen här hemma och njutcyklar lite.

Dessutom är det ju Paris-Roubaix på tv:n på söndag eftermiddag! Där vinner Cancellara – Adonis från Schweiz.

3 kommentarer

Under träning

Living on the edge

Team Sportia kör en vansinnigt bra deal på Garmin Edge 510 just nu. Inte ens två tusen spänn får man betala för en ”Team Bundle”, dvs. den blåa, Argyle-mönstrade skönheten som Garmin Sharp kör med + pulsband + kadenssensor +ANNAT. Det är många insparade hundralappar det!

Garmin Edge 510

Eftersom jag hatar när pengar blir dammiga, och dessutom har haft lite strul med mitt exemplar av föregångaren 500, så slog jag till. Idag dök den upp i brevlådan, och jag blev faktiskt riktigt besviken över att inte ha blivit blåst. Allt som utlovats fanns där.

Team-versionen kräver såklart lite av lacken på din cykel (målgruppen är inte Celeste-fetischister, om vi säger så), alternativt att du är färgblind.

Skynda fynda! Finns kvar i lager: http://teamsportiaonline.se/garmin-edge-510-team-bundle

6 kommentarer

Under utrustning

Magdistans

Testar det där med att blogga från mobilen, som verkar vara så hett just nu.

Idag skulle jag ha cyklat findistans, men en sedan i fredags stresshavererad mage satte p för det. Istället låg jag och tyckte synd om mig själv i soffan, från och med i lördags morse ända fram till att det var 5 mil kvar av Ronde van Vlaanderen och jag hoppade upp på Moanarken.

Låg på trygg rulle i tätgruppen mest hela tiden, sprätte med uppför Paterberg och samlade sen kraft fram till slutspurten, där jag kränkte Cancellara. Firade dock inte genom att svepa en öl, eftersom jag är en ansvarsfull person.

Lämna en kommentar

Under kroppen, träning