Månadsarkiv: juni 2013

Inte ens 48 timmar tog det.

Idag vaknade jag med känslan att jag nog trots allt ändå vill göra om det här.

Annonser

2 kommentarer

Under vätternrundan

Vätternrundan. Ett förjävla långt lopp det där!

Med facit i hand kan jag våga mig på att påstå att jag, med åtminstone 90% säkerhet, aldrig igen kommer försöka köra Vätternrundan på en tid snabbare än eller lika med 10 timmar*. Eller 12 timmar för den delen. Eller 15. Man blir väldigt ödmjuk när man som förstagångsåkare (jag räknar inte 2012 års fiasko där jag bara körde 3 mil i dödsregnet) med nöd och näppe lyckats ta sig i mål. När man tidigare tänkte ”Ha, 10 timmar är väl inte så svårt. Titta på den där som körde på 11.49, snacka om klenis!” så tänker man nu ”Fan, hen tog sig i mål under 14 timmar. Bra kört!”.

Jag lyckades dock med mål 2 av 2, nämligen att köra Vätternrundan under 10 timmar. Vi kom i mål på 9 timmar och 51 minuter, och det var en bragd.

Men för att göra en kort historia lång:

Jag, frun och klubbkamrat Claes kom ner till Motala i god tid på fredagen, och hann hämta ut våra startbevis och köpa färdkost långt innan den utannonserade samlingen på torget med SUB 10 Nacka/Värmdö (förjävla jobbigt namn att ropa ut när vi skulle samla ihop gruppen i depåerna, det där) skulle ske. Därför bestämde vi oss för att skippa nämnda samling, och istället sticka förbi Carlslunds ”fästning” (där de flesta övriga internerade sig) direkt och säga ett snabbt hej, och sedan handla och tillreda en god middag i huset, samt plocka iordning alla saker i lugn och ro. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte blev ett glas vin till maten också.

Nåja. Efter 4-5 timmars sömn gled jag och Claes de fyra kilometrarna ner till starten nånstans strax efter fyra på morgonen, och mötte upp med våra gruppkamrater. Det visade sig att vi var rätt många ”Hovare”** som bestämt oss för att samlas under storbildsskärmen (som inte ens fanns där i år), men vi lyckades få ordning på gruppen. Eftersom vår eminenta ledare Susanne visste att två andra SUB 10:or skulle starta i samma grupp som oss, hade hon tagit fram den sluga planen att vi skulle vara sist in i startfållan, så att vi kunde smyga upp och ta rygg på dem. Väderprognosen visade nämligen sydvästlig vind, vilket i Vätternrundan-sammanhang är bra, för då får man mer eller mindre medvind på hela västra sidan av sjön, men lite jobbigt de första 10 milen ner till Jönköping, så att lägga sig i svansen på en annan grupp kändes som en bra lösning.

Det gick sådär. Svansarna på de andra grupperna växte sig snabbt stora av andra människor som också ville ha skydd, och resan blev ganska ryckig och dragspelsaktig. Dessutom nådde vindbyarna nånstans mellan 10 och 12 sekundmeter, vilket gjorde det väldigt kämpigt för samtliga inblandade.

Efter ungefär 30 minuter började jag bli kissnödig, och när jag efter en och en halv timme påpekade för Susanne att vi kanske borde ta en kort paus fick jag ett ”nej, vi får hålla oss till första stoppet efter Gränna”. En timme till med sprängfylld blåsa, bara att bita ihop. Låt oss säga att gatstenen i Gränna inte var särskilt bekväm.

Blåsten gjorde lite (mycket) kaos med tidsplanen ner till Jönköping. När vi rullat genom stan hade vi nånstans mellan 28-29 km/h i rullsnitt, och låg 20 minuter efter schemat. Vi visste att vi skulle kunna ta igen en del på västra sidan, men 20 minuter är mycket. Dock började gruppen lira riktigt bra ihop efter 10 mil av smågnabb, och istället för att klaga på varandra (så farligt var det inte) började vi peppa istället. Snittet höjdes rejält, det var plattare och vi var starka. Min rygg började dock göra sig påmind, och nånstans runt 15 mil hade jag så ont mellan skulderbladen att jag måste sett ut som Thomas Voeckler när jag tog mig fram.

Strax innan (eller var det efter?) Jönköping lyckades jag för övrigt nästan gå i backen efter en lång snabb utförslöpa, när vägbanan plötsligt kantades av koner, blev jättesmal och alla skulle in i en rondell, vilket ledde till att det gick från 50 km/h till nånstans runt 3 km/h på allt för få meter. Tackar min lyckliga stjärna för all MTB-körning förra året, för jag hann klicka ur och kasta mig åt sidan innan olyckan var ett faktum. Detta var dock det närmaste katastrof vi kom. Inga vurpor, inga punkor, och knappt nån dramatik alls under hela loppet.

Hursomhelst. Vid strax efter 22 mil och stoppet i Boviken – även det som alla andra under strikt tidspress (vi stannade totalt 15 minuter under hela loppet) – så lyckades vi med konststycket att lämna några i gruppen bakom oss. De var helt enkelt inte på plats i tid, vi trodde vi var fulltaliga, och först när vi rullat en bit insåg vi att ”fan, var är Anti? Och var fan är Claes, och var är… ?”. Tråkigt som tusan när det händer, men vi hade redan tidigare bestämt oss för att inte stanna om det blev luckor, eller snarare att om man inte orkade med tempot så fick man kliva av gruppen, eftersom vi fortfarande inte riktigt låg på plus vad gällde tidsschemat. Kvar var 10 stycken i rotation, samt några i svansen, och med det fick vi lov att ta oss runt.

Nånstans vid denna tidpunkt hade mina skulderblad skärpt till sig, men benen började bli ganska krispiga. Jag hade varit med och tagit förningar sen första metern, men när vi var så få så hann jag inte ladda upp med mat och dryck så mycket som jag ville, och det började kännas. Jag gick ner och låg på rulle nån kvart i ett försök att återhämta mig, och fick en koffeinstinn brittisk döds-gel av Erik som faktiskt gav effekt, och på slutet lyckades jag faktiskt ta längre och längre förningar igen.

De sista tre milen var de längsta jag nånsin kört i mitt liv. Tidigare kom distansskyltarna ganska snabbt, men vid 30, 20 och 10 km kändes det som oceaner av tid mellan dem. När vi till slut passerade infarten till Illersjövägen och vårt hus så kände jag att nu, nu är det fyra kilometer kvar och jag har rott det här i hamn. Susanne fick leda oss in i målfållan, och när jag hörde det ljuvliga pipandet från tidtagningssystemet så kände jag ett lugn jag nog aldrig varit i närheten förut.

Jag visste också att det skulle mycket till innan jag gjorde det här igen, för Vätternrundan är ingen barnlek. Som jag sa tidigare så är det lätt att tro att SUB 10 är en munsbit, men jag skulle snarare säga att Vätternrundan inte är nån enkel match oavsett hur snabbt eller långsamt man än cyklar det. Det är ett överdrivet långt lopp, och det är bara en önskan om att få lida som kan få mig att vilja cykla det igen.

Efter att målgången var avklarad så åt vi pastasallad i parken, och väntade in de som släppt under loppets gång. Jag, frun och Claes övervägde att åka hem redan på kvällen, så vi sa hej då till alla på plats, men när vi väl kommit till huset och tagit en dusch insåg vi att det var en mycket bättre idé att dricka bubbel, beställa pizza och slumra med benen i högläge i soffan, och åka hem på söndag morgon istället.

Nu när sviterna av det hela börjar lägga sig så känner jag, utöver en enorm ödmjukhet inför Vätternrundan i sig, en stor glädje över att ha fått cykla med en så fin grupp som jag gjort. Alla har varit starka på sitt sätt, alla har varit glada, och alla är de finaste människor jag vet. Oavsett om ni var med på startlinjen i lördags morse eller inte, så är jag enormt tacksam över att få ha lärt känna och åka med er, Anders, Susanne, Claes, Anti, Christian, David, Erik, Erik, Fredrik, Fredrik, Girard, Helena, Jakob, Jesper, Javier, Oskar, Mats, Rob, Robert:

Nacka/Värmdö SUB 10 2013

Nu ska jag ta ett bad och försöka tigga till mig en benmassage.

* Möjligen med samma konstellation av SUB 10 från Nacka/Värmdö.

** 470 stycken totalt, vilket är 2,4% av alla som startade i årets Vätternrunda.

5 kommentarer

Under vätternrundan

Mellan en liten och en stor sten

Av mina två cykelmål det här året är nu ett avklarat.

Jag och Robert lyckades på söndagmorgonen både hitta och ansluta till Hovets 20 personer starka SUB 5-grupp nere i Halvvätterns startfållor. Efter en kort stunds övervägande om vi skulle testa SUB 4:30 istället så beslöt vi att det nog var lite för magstarkt. Dessutom hade jag ett halvdussin av mina SUB 10-kamrater i den förstnämnda gruppen, vilket gjorde valet ännu enklare.

Gruppen var stundtals lite ryckig och stökig, förmodligen mest för att vi var lite ojämna i styrka och att alla inte kört ihop tidigare, men med facit i hand lyckades vi hålla ihop hela vägen och dessutom komma in med 15 minuter till godo. 31,6 i rullsnitt och 4:45 i total tid är inte fy skam för en lagom tjock motionär. Inga punkor eller vurpor utsattes vi för heller.

På lördag morgon väntar dock den stora drabbningen. En snabb sammanräkning säger att jag har 125 mil ”riktig cykling” i benen, utöver trainersessioner och spinning, vilket kanske inte är så mycket som jag skulle velat ha, men det är bättre än tidigare år.

Ses i Motala!

Halvvätternväder

Söndagmorgon i Motala

Lämna en kommentar

Under halvvättern, landsvägscykling, vätternrundan

Styrkebesked + svinottan revisited

Man kan göra mycket roligt på nationaldagen. Demonstrera mot eller för något. Bada. Sova ut efter att man druckit några glas vin för mycket kvällen innan (eftersom det ju är röd dag). Eller så kan man, helt emot sina nya principer, gå upp 04.30 för att se till att vara i Mariefred 06.30, och sen cykla 20 mil för att bevisa för sig själv och massa andra att man kommer klara att hålla ett accepterat tempo på Vätternrundan utan att bonka.

Jag valde det sistnämnda. Som tur är lyckades jag kväsa den begynnande insomniaperioden i sin linda och somna vid åttarycket igår kväll, och på så vis få nästan åtta timmars sömn i kroppen, trots den arla morgonstund som nalkades, vilket – rimligen – kan ha hjälpt till idag.

För det gick bra. Viruset verkar as of denna vecka mer eller mindre utfluget ur kroppen, och jag kunde ta i utan att gå in i helvetesväggen totalt. 9 veckor senare. Visserligen hade jag ju viss assistans av 21 tappra hjälpryttare, men jag kunde faktiskt ligga och dra i runt 37 km/h på platten utan större problem. Det var väldigt länge sen det funkade, känns det som.

b376cb28ceac11e2995822000a1f9875_7

20 mil lagda till rullorna, 29.9 i rullsnitt (vi kommer behöva 31-32 runt Vättern, men det är ju lite andra förutsättningar där), och ingen kramp (annat än i vänster skulderblad) eller trötthet. Hade nog faktiskt kunnat köra 10 mil till utan större problem.

På söndag är det Halvvättern (SUB 5!), om lite drygt en vecka den riktiga prövningen! 

2 kommentarer

Under fredrikshof, halvvättern, landsvägscykling, träning, vätternrundan