Sakta men säkert börjar jag skymta nackdelen med cyklistlivet, nämligen de tidiga morgnarna. Upp vid 06.30 en lördag för att hämta upp två klubbkamrater inför avfärd mot Upplands Väsby, liksom. Eller bara något så enkelt som att att gå upp vid halv åtta en söndagmorgon för att hinna få i sig frukost innan samlingen i centrum vid tio i nio.
Det är skönt att jag inte är ensam om att känna att det finns något fundamentalt fel i det här asketiska tankesättet, och att det sina uppenbara fördelar till trots – att det är mindre trafik på vägarna – nog ändå mest finns nackdelar med det hela. Efter lite dryftande av ämnet på Twitter så känns det bra att jag har Åsa Eriksson på min sida. Med lite hårt kampanjande kan vi nog inom en 10-15 år sådär få alla motionsloppsstarter förlagda till runt 12-12.30. Lägg till några år så kan nog vinbuffé vid målgången permanentas också (mitt personliga önskemål).
Idag blev det dock en svinotta. 04.55 ringde klockan, för att jag skulle hinna med allt jag skulle hinna med inför avfärd mot Uppsala och Skandisloppet. Då hade jag dessutom stått och stekt ägg till frukostmackorna fram till strax efter midnatt, så det var en högst trött motionär som klev upp ur sängen i morse.
Det var dock värt det, och det med råge. På agendan stod en runda på mellanbanan (85 km) med Roberto Vacchi, som fått en startgrupp i loppet och auktionerat ut platserna, bland vilka jag knep en.
Som jag beundrar denna människa! Sveriges i särklass bästa sportkommentator, som spenderar så mycket av sin tid åt att helt osjälviskt samla in pengar till folk som behöver dem mer än vi andra. Fler som han, så skulle vi ganska snabbt ha en bättre värld att leva i.
Vi var ett 20 man starkt gäng (tyvärr inga kvinnor) med mestadels dyra cyklar och imponerande fälgprofiler som samlades i stora tältet vid kvart över sju, och när vi väl gled i väg vid kvart i åtta så kände man tidigt att det inte var något lugna gruppen-tempo som gällde. Roberto skulle dessutom vara speaker under elitloppet med start vid 12, så vi hade dessutom en tid att passa.
Ner till Sigtuna, ungefär 35 km, rullade vi på i skönt medvindstempo runt 33 km/h. Hittade en klubbkamrat från Brostugan i gruppen, och ryktet säger att minst en till var med i gänget. Roberto flaxade runt, fotade med fara för livet i mötande fil, samt bjöd på trevliga små samtal och sitt karaktäristiska skratt. Efter en kort paus så skruvades tempot upp ytterligare, och fram till ungefär sex mil så låg vi nånstans runt 35 km/h. Några hade redan fallit bort, jag började få lite bonk-känsla nån mil innan och hade problem att täppa igen luckorna, men tack vare en handpåläggning och en snäll uppmaning om att ta lite skydd från vinden ett tag så lyckades jag hålla ut ända tills landskapet öppnade sig och kantvinden blev lite för påtaglig. Helt plötsligt hade jag 20 meter lucka och kämpade länge och väl med att täppa igen den, men eftersom jag inte var ensam om att få problem så instämde jag i Robertos idé om att jag och tre andra skulle bilda en egen liten grupp.
Vår lilla gruppetto hade det kämpigt en bit, men efter lite äta och dricka fick vi tillbaka kraft, och när det väl slutade blåsa så tog jag och en av de andra ansvar och såg till att vi kom till målet med varsin monsterförning. Sista kilometern bjöd dessutom på rejält med glasbeströdd pavé och en dödsbacke upp till målgång, vilket kändes helt fel och helt rätt samtidigt.
Vi flämtade in på 2:43, ungefär sju minuter efter att första gruppen gått i mål. Rullsnittet för hela loppet blev för mig snudd på 32 km/h, vilket för en ynklig motionär en månad innan Vättern måste ses som en bragd, väl? Mer info på Strava, som sig bör.
Familjen mötte upp vid målet, och eftersom klockan var betydligt mindre än väntat så orkade vi inte stanna kvar för att titta på elitloppet (där stackars Öijer gått i backen och fått kliva av redan under första varvet).
Avrundade dagen på klassiskt manér med lite grill och mycket vin. Snart 50 mil rullade under bara maj. Sämre kan man ha det, även om det ska bli väldigt skönt att sova ut imorgon!
