Månadsarkiv: juni 2011

Idag i posten: Tour de France-pepp!

Hade nästan glömt bort att jag beställt spelet Le Tour de France för några veckor sen, men idag dök det upp i brevlådan. Att det skall testas ikväll råder inget tvivel om. Frågan är däremot om man ska cykla i Astana eller Leopard-Trek?

Le Tour De France för PS3

Annonser

Lämna en kommentar

Under landsvägscykling, spel

Hej, Fredrikshof!

Nästa steg är nu officiellt taget. Idag blev jag medlem i Fredrikshofs CK, och ska försöka hänga på deras söndagspass här ute i Nacka så snart det bara går.

Jag kände att jag behövde ta det här steget för att utveckla mig lite. Jag har ingen praktisk erfarenhet av klungkörning, jag har inga träningspartners utöver min fru (och vi lyckas som bäst träna ihop en gång per vecka, om barnvakten tillåter), och jag behöver få ventilera mina tankar och byta erfarenheter med andra cykelintresserade människor. Dessutom vore det ju kul att ha fler potentiella medåkare runt Vättern nästa år.

Inte minst har de ju ett sjukt snyggt klubbställ, även det signerat Trimtex. Just nu känner jag större pepp än på länge!

 

Lämna en kommentar

Under fredrikshof

De små detaljerna: styrlinda

Puristerna inom cykelsporten verkar enbart acceptera vit styrlinda, och en glänsande ren sådan antar jag utgör bevis på att man kan ta hand om sin utrustning. Jag har dock märkt att jag efter varje pass har nya fläckar, om inte från smuts och olja på kedjan så från mina (svarta) handskar som ännu fäller färg, som är smått omöjliga att få bort utan tio minuters gnuggande med diverse starka rengöringsmedel.

Därför passade jag vid gårdagens ”100-milaservice” hos TCM Cykel på att lägga om till en svart, och det är inte helt utan att jag tycker cykeln blev en smula mer ”min”.

Svart styrlinda

Lämna en kommentar

Under de små detaljerna, utrustning

Man köper en cykel, och sen är det bara att köra?

Nej. Den stora investering som en landsvägsracer utgör blir lätt nästan dubbelt så stor när man köpt all nödvändig utrustning.

Man kan absolut ta sig runt Vättern på en damcykel från förra århundradet och sandaler, men det ville inte jag. Jag ville ha en bra, lätt cykel som var anpassad för att köras i hög hastighet på asfalt. Jag var dock inte inställd på att komma hem med så värst mycket mer än cykeln, men jag visste att jag skulle behöva komplettera med pedaler, och tänkte att ”det blir väl bra med ett par SPD-pedaler, så kan jag använda spinningskorna”. Så blev det inte. Sakta men säkert har jag lärt mig vad mer som behövs för att cykelrundorna ska slippa vara fyllda av störelsemoment och ångest över att inte vara förberedd.

Här följer en kort redogörelse av vad jag, som materialsportare i vardande samt förhållandevis novis, hade med mig runt Halvvättern i år. Nästa år kommer listan med största sannolikhet att se annorlunda ut, vilket ska bli kul att jämföra.

Cykel – Cube Streamer 2010
Tysk med aluminiumram. Väger runt 8,5 kilo, och har Shimano Ultegra-grupp förutom kompaktvevparti och vevlager från FSA. Jag tittade egentligen på en billigare Corratec, men när jag såg Cuben stå där och se ut som något direkt hämtat ur Tron, gick det inte att låta bli. 2011 års modell har fått betydligt fler komponenter från Shimanos enklare 105-serie, vilket dock för oss vanliga dödliga rimligen inte har nån större inverkan. Det viktigaste var dock den ”bike fit” jag fick på plats när vi köpte cyklarna, dvs. fick den inställd för att passa min kropp och sittställning.

SkorSpecialized Elite
Efter att ha övertalats om att skorna är det viktigaste på långdistanser, och insett hur impopulär man skulle bli med smuts hängande från sulorna på spinningpassen, spenderade jag och frun tillsammans nästan 2 timmar åt att hitta de skönaste skorna. Min vän Johan på TCM Cykel är både fantastiskt kunnig på cykelskor och fylld av tålamod, och enligt konstens alla regler hittade jag till slut rätt.

Pedaler – Shimano Ultegra
Efter att ha valt en cykel med Ultegra-komponenter, och fått rådet att satsa på SPD-SL-fästen (som har större yta och således bättre för över kraften från benen) istället för SPD, var det inte så svårt att välja dessa.

Kläder – Trimtex
Det är enormt viktigt med bra cykelkläder, inser man sakta men säkert. Allt ska sitta tajt och vara fritt från skavande sömmar, tröjorna ska ha fickor på ryggen, byxorna ska ha en bra pad och gärna hängslen så man slipper oroa sig för att de ska glida ner. Helst ska de stöta ifrån sig svetten eller lagra den så den inte känns. Jag har sakta arbetat mig uppåt i prisklass, och kör nu i ett Trimtex-ställ som Roberto Vacchi (cykelkommentator på Eurosport) designat och säljer en gång om året. En stor del av de pengar han gör på kollektionen går dessutom till Prostatacancerfonden. Jag är fantastiskt nöjd, och rekommenderar varmt att hänga på låset när han släpper dem i slutet av maj.

Handskar – Cube
Ett par fingerlösa handskar är oumbärligt, eftersom de dels absorberar en hel del svett, och dels dämpar vibrationer som annars tas upp av händerna.

Glasögon – Specialized
De gör mig inte vacker, men de sitter bra och skyddar ögonen från fartvinden och solen.

Hjälm – Giro Transfer
En förhållandevis billig livförsäkring. Min är färgmatchad och lätt, och sitter bra.

Cykeldator – Sigma BC509
Trådbunden och enklast möjliga, men den är ovärderlig från dag ett. Min saknar dock kadensmätning.

Ringklocka
Det är inte lätt att hitta en ringklocka som passar ett racerstyre, men utan den är cykeln faktiskt olaglig att framföra på landsväg. En såg, en borr och några stripes gör att den sitter bra på styret.

Flaskhållare och flaskor
Jag har dubbla hållare och flaskor. För korta rundor hemma duger det bra med en flaska, men runt Vättern var det ovärderligt att kunna cykla förbi vartannat depåstopp utan att behöva fylla på.

Sadelväska
Man behöver en väska för allt som inte passar i tröjans fickor, och helst ska den sitta under sadeln. Jag började med en på tok för liten, och panikköpte en på 1,5 liter i Team Sportias mässhall dagen innan Halvvättern. Än så länge känns den storleken optimal, och rymmer extraslang, alla verktyg, mobiltelefon, plåster, våtservetter, en överdragströja, lite kontanter samt energibars och godis.

Extra innerslang, pump och däckborttagare
Nån gång kommer du få punktering, och då vill du kunna reparera det på plats.

Multiverktyg
Det mesta på cykeln sitter fast med insexskruvar. Multiverktyget har de på cyklar vanligast förekommande dimensionerna.

Energi
Runt Vättern hade jag med mig energikakor- och gels. De sistnämnda var betydligt lättare att få i sig när man satt i sadeln, men ger ingen direkt mättnadskänsla. På träningsrundorna hemma har jag oftast en Snickers i bagaget.

Listan ovan summerar vad jag idag anser vara minsta möjliga utrustning när jag ger mig ut och cyklar. Som sagt, så kommer listan förmodligen se väldigt annorlunda ut om ett år, när jag lärt mig mer och blivit snobbigare än jag är idag. Jag har ännu inte skaffat lyse eller reflexer, mest för att jag inte cyklar på natten (än) och det är först då som det är obligatoriskt.

Låt mig gärna veta vad jag glömt!

1 kommentar

Under landsvägscykling, utrustning

Från då till nu

Sommaren 2010 köpte jag en ny cykel – en hyffsat fin hybrid – eftersom frun skaffat en inför Tjejvättern året innan, och jag dels i egenskap av pryltokig var avundsjuk på att inte ha en fin ”hoj”, och dels tyckte det var dags för familjen att kunna åka på cykelutflykter tillsammans.

Nån stans i samband med detta insåg jag hur överviktig jag var. Sedan bröllopet 2008 hade jag gått upp runt 15 kilo, mestadels för att jag slutat snusa, och omedvetet börja kompensera bristen på laster med att småäta och dricka på tok för mycket vin.

En av mina vänner berättade att han skulle cykla Cykelvasan, så jag bestämde mig för att följa med ut på några av hans konditionspass. Jag var varken snabb eller uthållig (2 mil var långt för mig då), men insåg ganska fort att det var ett behagligt sätt att motionera, långt bättre än att löpträna med alla de extra kilon jag hade.

Sommaren gick, jag försökte få till ett men helst två pass i veckan, och när hösten väl kom hade jag både byggt upp en bättre kondition och en lust att fortsätta träna. Frågan var bara vad jag skulle ägna mig åt?

Under alla de år jag spenderat liggande på soffan har min fru underhållit sin kropp och själ på Friskis & Svettis. Jag har alltid haft nån sorts förakt mot gruppträning, och svurit att aldrig sätta min fot på ett gympapass eller nån annan form av sällskapsmotion, vilket är konstigt eftersom jag ägnade slutet av mina tonår åt att träna karate i grupp.

I bakhuvudet hade jag dock registrerat fruns lyckliga min varje gång hon kom hem från ett spinningpass, och eftersom företaget jag arbetar för har ett fantastiskt förmånligt friskvårdsavtal som jag ändå inte utnyttjade, bestämde jag mig för att skaffa ett årskort på Friskis, och ge spinningen en chans. Jag kunde ju alltid hänga i gymmet annars, tänkte jag. Eller skita i det.

Nån månad senare satt jag hursomhelst där, bland 30 andra människor, på ett medelpass i spinning. Jag har inga starka minnen av hur det förlöpte (förmodligen dåligt), men jag minns att jag efteråt var trött, lycklig och hög på endorfiner. De sköna känslor jag fått när jag kommit hem efter 2,1 mil landsväg runt Norra Lagnö var tiofalt starkare efter spinningpasset. De suckar och ”Är ni laddade? JA!”-rop som mina medspinnare utstötte ut gjorde mig taggad. Musiken gjorde mig oövervinnelig (nåja). Allt var fantastiskt. Jag ska inte glorifiera första passet för mycket, men det var en så omvälvande upplevelse att jag inte kunde vänta till nästa, eller nästa efter det.

Hösten gick, och trots de sedvanliga förkylningarna som barnen släpade hem och jag ådrog mig, så avancerade jag från nybörjare på medelpass, via pulspass och identifierande av maxpuls, till intensivpassdeltagare. Träningsväskan fylldes med skor med SPD-fästen och flashiga vattenflaskor. Spellistorna i Spotify hette oftare något med ”Cykel” eller ”Spinning” än något annat. Träningsvärken efter ett pass uteblev, och fick jag inte ihop åtminstone 2-3 pass per vecka fick jag dåligt samvete.

Runt jul kom längtan efter att cykla på landsväg. Eftersom frun klarat Tjejvättern mer eller mindre oförberedd bestämde vi oss för att satsa på Halvvättern, och anmälde oss kort därefter. Inte helt utan viss ångest, men denna mattades av under våren och byttes mot längtan.

Vi kände dock båda att det vore roligare att cykla på en riktig racer, och när TCM Cykel reade ut 2010 års modeller så siktade vi in oss varsin Cube Streamer. Jag hade vid det här laget, i vanlig ordning, ägnat åtskilliga timmar och dagar åt att ta reda på vad som var dåligt och vad som var bra, så när det stod Shimano Ultegra på de flesta komponenterna i gruppen, så bestämde vi oss. Redan i januari 2011, bör tilläggas, vilket medförde att cyklarna stod orörda i över tre månader.

Våren gick, medelpassen och förkylningarna haglade ner, och intensivpassen med min helvättern-laddande favoritledare blev veckans höjdpunkt. När väl underlaget tillät drog jag ut på riktigt på förortsvägarna. De dryga 22 km/h jag tidigare haft på min favoritrunda blev snabbt 25 km/h, oftast mer. Jag förlängde rundan ibland, men bristen på oavbruten cykling (läs: de övergångsställen, ignoranta och ibland rent ut sagt elaka bilister, rödljus, grusvägar etc. som min omgivning bjuder på) fick mig att hålla mig till spinningen och den 2,1 mil ”korta” rundan.

Slutligen var den 12:e juni här. Jag, frun och hennes före detta kollega åkte till Motala. De visste ungefär vad som väntade, jag visste ingenting. Med sadelväskan fylld av energikakor- och drycker drog jag dock iväg på min första Halvvättern, och tidigt kände jag att ”klungans” 20 km/h var på tok för långsam, och höjde tempot. De första 10 milen gick snabbt, väldigt snabbt för att vara ovan förstagångscyklist vad gäller långdistans, och det var först efter depåstoppet Rök (mitt första) som axlar, rygg och tunga ben började säga ifrån. Några stretch- och kisspauser senare var jag i mål på 5 timmar och 31 minuter. Bättre än jag hoppats, sämre än jag idag önskar.

Väl hemma har jag dock upptäckt att min kropp fattat att jag klarar mycket mer än jag tidigare trodde. De dryga 56 minuter det förra året tog att cykla 2,1 mil, som i våras tog som bäst 46 minuter, klarade jag härom dagen på 42 minuter. 30 km/h. De två spinningpass jag genomfört sedan Halvvättern gick betydligt bättre än de gjort tidigare. Hjärnans makt över muskler och upplevd ork är stor!

Nu är målet inställt på en Halvvättern 2012 under 5 timmar, samt att genomföra alla 30 milen veckan efter, oavsett vilken tid det tar. Jag ska cykla så mycket som jag tillåts under sommaren, och till hösten fortsätta med en trainer inomhus. Jag kommer fortsätta med spinning både sommar och vinter, och komplettera med styrketräning för rygg och axlar, för att förebygga de smärtor jag upplevde efter många timmar i sadeln.

Som påpekat, den här bloggen kommer handla om allt jag som ”cyklist i vardande” upplever längs vägarna. Jag vet att jag aldrig kommer bli elitcyklist, men jag har goda förutsättningar för att bli elitmotionär. Det vore kul att ha er eventuella läsare med längs vägen!

Lämna en kommentar

Under halvvättern, landsvägscykling, spinning, utrustning, vätternrundan

Att hitta sig själv, 34 år gammal

”Jag har hittat mig själv” är ett uttryck jag associerat med folk som måste intala sig själva att de gjort rätt val i livet. ”Jag slutade som creative director, sålde fyran i Sofo och flyttade till en gård strax utanför Löddeköpinge. Där, långt ifrån civilisationen, har jag verkligen hittat mig själv i rollen av mjölkbonde.”

Dålig liknelse i all ära, men jag kan inte säga att jag tagit alla som hittat sig själva riktigt på allvar, tills jag hittade mig själv i cyklingen för snart ett år sen.

Det har inte förändrat mitt liv i samma bemärkelse som en flytt till en gård i Löddeköpinge rimligen skulle göra, men jag har hittat mitt sätt att motionera (efter många års sökande, från kampsport i unga år,via tafatta styrketräningsförsök till löppass med blodsmak i mun varje försommar), min nya tv-sport, min nya kunskapsbank att fylla och inte minst min nya, stora utgiftspost (cykling är en materialsport).

Det har definitivt förändrat mig i bemärkelsen att jag på mindre än ett år gått från oinspirerad soffpotatis med dålig kondition till att cykla Halvvättern på fem och en halv timme och älska varje sekund av det.

Att det skulle ta 34 år av mitt liv att hitta mig själv är förstås synd.

Hursomhelst. Den här bloggen blir till för att jag ska kunna dela med mig av mina upplevelser och upptäckter, i egenskap av en cyklist i vardande, i hopp om att det kanske kan inspirera någon annan. Den kommer säkerligen innehålla såväl långa som korta reflektioner, tekniksnack, länkar och annat. Cyklingen kommer dock vara i fokus. Väl mött!

Lämna en kommentar

Under filosofi