Månadsarkiv: mars 2014

Vad är väl ett litet haveri?

När man får en sån skön säsongspremiär som i lördags, alltså. Det var verkligen magiskt väder ute, som rimligen ingen av er som läser den här texten missade, och stundtals körde jag med bara ett lager på överkroppen. I mars.

Vi blev 35-talet Hovare som samlades i hamnen i Gustavsberg, och eftersom så många av dem var blivande SUB 9:or, så bildade vi en egen grupp på nånstans runt 15-20 pers (vem orkar räkna) och satte fart ut på Ingarö.

Glada SUB 9:or tar en paus.

Eftersom det killade i benen på samtliga deltagare så kunde vi såklart inte låta bli att sprätta några gånger i Mörtviksbacken. Första gången var undertecknad först upp för backen, men fick se sig slagen av David i skyltspurten. Andra gången gav sig undertecknad fan på att vinna, körde en lurig utbrytning vid backens fot och trampade sedan skiten ur sig upp till pumphuset, vilket ledde till ett fjärde-KOM på Strava!

Det positiva med premiärsvängen var att jag fick besked om att mina ben är i ruskigt bra form. Vinterns moanarkande har verkligen gett resultat.

Det negativa var att jag lyckades tappa kedjan ner mellan kassetten och ekrarna (dåligt inställd bakväxel) samtidigt som jag trampade till ordentligt i en uppförsbacke, vilket ledde till att jag knycklade till kedjan, och fick linka hemåt ända från Eknäs. Det drog dock bara ner rullsnittet till 30,3 km/h för hela rundan, så det verkar som att vi var rätt snabba!

Bjuder på en Benny Hill-inspirerad film om hur det ser ut när man blir kränkt i skyltspurten:

Annonser

Lämna en kommentar

Under äventyr, landsvägscykling, träning

Rejsurprämijär!

Inte idag dock, men väl till helgen! Det ser ut som att stora delar av årets SUB 9-grupp kommer spontansamlas och köra ihop på lördagmorgonen, vilket känns enormt peppande. Synd bara att inte Magnus kan hänga med. Funderar på att slänga på tubhjulen trots att jag inte botat flappandet (eller fappandet) ännu. Drar väl på ett lager gaffatejp till på ventilerna och hoppas på att ljudet kom därifrån och inte från min lekmannamässiga påkrängning av däcken.

Igår var det f.ö storstilad kränkning på Jussis intervallspinpass. Jag saknar dock verkligen en effektmätare på våra spinningcyklar, för när man bara går på magkänsla (glömde packa med min Garmin) så är det ju just en känsla – man har inget mått på om man gjort framsteg i träningen eller inte.

1 kommentar

Under landsvägscykling, träning

450.000 miljarder watt!

Är ju mitt uppe i värsta husförsäljningshysterin här hemma, så för tillfället är jag tacksam för de få tillfällen som ges för lite självkränkning. Alltså blev det ingen fincykling utomhus i helgen som var, men idag var måttet rågat, så både jag och frun rev av varsin tabata.

Jag är fullt medveten om att min Moanark knappast är välkalibrerad, men det var ändå ett styrkebesked att det gick att köra en tabata på mellan 490 (i början) och 450 (i slutet) watt utan att spy. 4,5 kilopond, och mellan 110 och 100 i kadens. Faktum är att jag tror att 500 watt är görbart ganska snart.

HTFU

Värmde dessutom upp på 200 watt i 12 minuter utan att överstiga 75% av maxpuls, vilket jag inte reflekterade över förrän efteråt.

I helgen ska distansbenen få bekänna färg. Med lite tur hinner jag limma om tuberna innan också, så jag slipper låta flapp-flapp-flapp bland SUB 9-kompisarna…

 

Lämna en kommentar

Under träning

Velodromen. Velodromen!

Äntligen dags för lite Velodrom-blogg!

För ett inte helt oansenligt antal veckor sedan undrade Björn om det inte fanns några glada Fredrikshofare som ville hänga med honom upp till Falun för att åka lite fastnav i Velodromen. Visst fanns det det, sa jag. Strax efteråt undrade frun om hon fick följa med, och efter lite trixande med andra potentiella kandidater så blev gruppen till slut fyra huvuden stor när Schmatzen anslöt. Vi bokade såklart in oss på samma helg som det var för-VM för de som åker horisontell parallellslalom, men Björn lyckades hitta en sista ledig stuga ute på Främby Udde, ett stenkast från själva Velodromen.

Fast forward till lördagen den 15:e mars.

Björn meddelade dagen innan att han inte kunde åka med pga. sjukdom hemma +ANNAT, så vi blev tre nybörjare som förirrade oss in genom portarna till det gamla industrikomplex som inhyser spektaklet. Utöver oss var det även en grupp unga, norska cykeltalanger där för introduktionskursen, och man kunde tidigt se att de skulle kränka oss rejält.

Velodromen

När teoridelen var avklarad, och vi provat ut cyklar, så var det dags att börja känna på banan. Jag inledde med att konstatera att cykling med fastnav var jättekonstigt, och det var inte bara en gång som jag började frihjula, bara för att snabbt upptäcka att man inte alls kan frihjula.

Först cyklade vi på platten, sen cyklade vi slalom på platten, sen tog vi oss upp på Côte d’Azur (det ljusblåa, lite lätt lutande området på banan) och till sist vidare upp på själva banan. Kurvorna lutar 50 grader, och var man inte rädd för dem innan så blev man det nu, men det räckte med ett varv eller två för att inse att det går alldeles utmärkt att cykla i dem.

När Roine – vår instruktör – lade ut en slalombana uppe på banan, som ju också lutar, så började det bli trixigt, och det krävdes både ett och fyra försök innan jag satte det.

Vid det här laget började vi bli redo för de avslutande övningarna: lagtempokörning med växlingar (skitkul) och sist men inte minst, flygande varvet. Det var här de norske gutterne bekände färg. Alla var inte jättestarka, men en liten kompakt sak vid namn Haakon B rev av ett varv på 13 sekunder och 16 hundradelar. Om man tar med i betänkandet att det inofficiella rekordet i Velodromen är 10.97, att vi bara fick ett försök var och att killen är runt 15 år gammal, så kan jag inte tro annat än att Norge har en kommande talang inom bancykling. Själv nöjde jag mig med respektabla 15.43, vilket gav mig första pris (kölhalning och blandade kränkande ord) bland Fredrikshofs representanter.

På kvällen somnade vi ovaggade, även om antalet effektiva minuter på cykeln knappast kan ha överstigit en timme.

Vi var ju inte riktigt redo att ge upp än, så vi tog oss till träningen på söndagen för att köra lite med proffsen. CK08 var där i form av Majken och Marika, och jag såg nog en och annan halvbekant bloggare till. Eftersom vi var så många så var det lite trångt och stökigt (det sistnämnda mycket pga. att de unga norrmännen hade lite svårt att lyssna vid regelgenomgångarna), men vi fick till en hel del kvalitetscykling ändå!

Summa summarum: helt fantastisk helg, och både jag och frun är nu officiellt besatta av tanken på att åka tillbaka så snart som möjligt.

På söndagen slängde jag dessutom på GoPron på cykeln, och resultatet kan beskådas nedan:

Lämna en kommentar

Under äventyr, träning

And now: a man with a tape recorder up his nose

Imorrn ska jag klippa film.

Ikväll ska jag samla ihop resterna av mig själv efter dagens intervall i spinning. Jussi gjorde kaos med mig, så till den milda grad att jag väggade i slutet av ettorna. Ridå.

Avrundar med en jättejättefin bild som den fantastiska Jered Gruber tagit, och som jag nu drömmer om att ha som fototapet i nya huset.

Man dressed in IAM Cycling jersey, holding a spare wheel. Photo by Jered Gruber

Foto av Jered Gruber – http://instagram.com/p/luKfwQOtLD/

Lämna en kommentar

Under spinning

Well, oh! Drome!

Sitter här och försöker samla mina tankar efter helgens introduktionskurs i bancykling och efterföljande träningspass i Velodromen i Falun. Det är svårt, eftersom helgen har överträffat alla mina förväntningar, och samtidigt tvingat mig att tänja rejält på de gränser som en snart 40 år gammal, rätt harig cyklist i allmänhet har.

I väntan på det långa blogginlägget med tillhörande film, så tänkte jag bjuda på en bild som sammanfattar precis alla de känslor man har innan man för första gången i sitt liv ska bege sig upp i de 50-gradigt lutande kurvorna:

Förväntansfulla Hovare

Epic!

2 kommentarer

Under äventyr

Två gånger tio

Efter måndagens testcykelfiasko och onsdagens mjäkiga spinningpass, så var det igår dags för lite rättning i ledet.

Testade en för mig helt ny intervallform vid namn tior, dvs. nånstans i gränslandet mellan en fyra och en tjuga. Två stycken blev det, och jag siktade på att hamna runt 85-90% av maxpuls, vilket visade sig motsvaras av 240 dåligt kalibrerade Monark-watt.

Kul intervallform det där. Mycket bättre än de där jävla fyrorna.

Lämna en kommentar

Under träning