Jag blev ju spinningfrälst 2010. Kort och gott blev spinningen min inkörsport till tyngre droger, dvs. landsvägscykling och sedemera övriga former av cykling man kan ägna sig åt. Under höst-, vinter- och vårsäsong så är spinningen en stor del av den träning jag får, eftersom jag tyvärr är gjord av socker och har lätt för att frysa i händer och fötter.
Jag är en kritisk spinnare, dvs. är inte ledaren bra samt musiken dansbetonad och snabb, så brukar jag inte komma tillbaka till just det passet. Som tur är är vi bortskämda med bra ledare på Friskis i Nacka, och främst av alla dessa är Jussi. Jussi är lite utav spinningens svar på Duracell-kaninen, i den bemärkelsen att han har en till synes oändlig mängd energi. På vissa ledare märker man att de kör på 60-70% för att orka med att prata, men Jussi kör för det mesta verkligen skiten ur sig själv, och ibland är det ett under att han får ur sig några ord alls. Han är dessutom fantastiskt bra på att designa sina pass, och inte minst att entusiasmera och peppa sina deltagare, så att hans pass i regel är fullbokade ungefär 15 minuter efter att de blivit bokningsbara är inte konstigt alls.
Jussi har tidigare varit den som ansvarat för intensivpassen, och när Friskis i höstas gjorde om hela sitt spinningutbud så axlade han manteln som ”korta intervaller”-ledaren. Perfekt för mig redan från start eftersom jag samtidigt börjat kika på just intervallträning på cykeln. Grenspecifik träning fast i sällskap med 29 andra, liksom.
Förra terminen var upplägget 4 x 2 minuter med en minuts vila mellan, sen 6 x 1 minut med en minuts vila, och till sist 6 x 30 sekunder med 30 sekunders vila. Detta förlängdes ganska snabbt med 5 x 2 minuter istället för fyra, och denna vårtermin så kör vi 6 x 2, 6 x 1 och 6 x 30 s. Tufft satan!
Idag var det dags igen, eftersom det var onsdag. Jag var långt från taggad, men som vanligt så höll den inställningen inte ens in i uppvärmningen. Det märktes dessutom att Jussi var pepp…
För att göra en lång historia kort så var det här det tyngsta passet jag kört hittills, och jag var inte ensam om att känna så efteråt. Våra spinningcyklar är tyvärr inte försedda med watt-mätare, men om jag ska utgå från min pulskurva, som baseras på en uppskattad maxpuls på runt 190-195 när jag sitter på cykeln (mer om det en annan gång), och från känslan i benen, så låg jag nog och drog nånstans mellan 300 och 350 watt. De sista 30 sekunderna var det garanterat mer.
Nåja. Såhär såg det ut:
Och nu blir jag påmind om att jag måste försöka ta reda på varför Garminen tappar pulsmätningen emellanåt.
